.. av Johan Persson och Martin Schibbye. Det här är den sanna berättelsen om dessa båda män, i 30-årsålderna, som försökte ta sig via Somalia in till Ogaden, Etiopien, men som blev fast. Deras mål var att komma in i Ogaden för att undersöka hur det låg till med oljan där och hur människorna påverkades av det, ett mål som ingen journalist tidigare lyckats med. De visste att det skulle bli svårt och att häktning var ett alternativ. Men att sedan bli kvar i fängelse i mer än ett år var mer än de trott.. Den första domen de fick låg på mellan 11-18 år, ett straff som sen blev ett år i och med att de bad om nåd. 
 
Trots det fruktansvärda som händer, att bli berövad sin frihet, skriver de ändå med stor humor. Johan, som är fotograf i grunden, är oerhört roligt med en stor humor, vilket Martin också har. Kanske är det det man ska ha när man blir fast i ett fängelse. Innan de kommer dit har det emelltid intervjuat en del människor, vilket gör att man får en bild av hur många som sitter i flyktingläger, och hur svårt det är med mat och vatten och att bara klara vardagen. När de senare hamnar i Kality, fängelset, får de upptäcka samma vardag. Fängelselivet skildras med allt vad det innebär; svårigheter att få rent vatten, om kampen att få en säng, om köld på nätter, om diarreer, brännande sol på dagarna, och en diktaturisk hierarki bland fångar och fångvaktare. Och om hur man tvingas betala överpris för att få in lite cigaretter genom smuggling från poliser. Här är alla kriminella. Mer eller mindre i alla fall. Men man får också följa små glädjeämnen i vardagen; Lyckan då de får en säng, lyckan då vattnet kommer när det varit avstängt ett tag, lyckan av att få in en fotboll i zonen de bor i med mera.
 
När man läser den här boken börjar man tänka på hur mycket man tar för givet att man faktiskt har i sin vardag. Saker som man inte reflekterar så mycket över egentligen, som vatten exempel. Samtidigt är de inte bittra i sitt skrivande, det är klart att de vill ut, men det gör det ändå till något så bra som möjligt. Och vänner skaffar de med. Det var någonting jag blev förvånad över, att det finns en slags gemenskap därinne. Jag trodde det skulle vara ännu mer tufft sinsemellan fångarna. Men sånt har man ju inte tid med när man tänker efter. Ensam är inte stark, som Martin sa i en intervju med Skavlan efter tiden i Kality. 
 
 
 
Jag ger den en limegrön färg. (4)

Kommentera

Publiceras ej