Sååå!! Nu kör jag igång med lite bloggande igen efter påsklov, besök av föräldrar och hysterisk pluggtid. Det där med hysterisk pluggtid kvarstår egentligen men jag vill egentligen blogga lite däremellan som en paus liksom:)
Men nu; bokrecension av Egenmäktigt förfarande. Den här boken är skriven av Lena Andersson och har fått hur mycket positiv kritik som helst. Jag läste ut den på ett litet kick, men främst inte för att den var så exceptionellt bra utan för att den var tunn, bara 200 sidor ungefär. Självklart var den bra ändå, annars hade jag inte sträckläst den, men inte överväldigande. Vad jag dock slås av är att den verkligen träffar ens hjärta. kanske är det det som gör en bra bok ändå. I boken får man möta den ca 30-åriga Ester Nilsson. Hon är poet och skriver i allmänhet alla möjliga andra texter också. Hon får i uppdrag att prata om konstnärens Hugo Rasks verk och om honom också. Då hon gör detta dyker han upp och de inleder en vänskapsrelation. Men Ester vill ha mer. Och i princip är det allt det som boken sen handlar om. Om hopp. Om lycka. Om olycka. Om hopp igen. Och lycka igen. Hur kärleken tar över alla ens sinnen och det till slut blir det enda som man kan tänka på och uppfylls av. Man känner smärtsamt mycket igen sig i vissa situationer, även om jag i vissa stunder tycker att Ester är väl desperat och saknar stolthet.. Samtidigt har jag själv gjort samma saker som henne så jag är helt fel person att döma.
Och vem kan döma egentligen? När det är såna känslor man har och de tar över hela ens väsen. Jag ger den en 4a i betyg, för jag tycker verkligen den är läsvärd, om än inte exceptionell:)
Augustiprisvinnare dessutom som sagt;)
Kommentera